Allt började med en liten, liten notis i DN om 20 000 barn som smittats av mässling i Kongo Kinshasa. Hade samma sak hänt i Sverige hade det aldrig stannat vid en liten notis. Jag började virka mässlingsmattor i ren ilska. En matta = hundra vaccinationer, för då kostade denna livförsäkring en krona och femtio öre.

Några år senare läste jag ett av de många utskick jag fick från organisationen, denna gång om en blivande mamma som var livrädd för att förlora sitt barn under förlossningen. Tio år tidigare hade första barnet dött. Elliot är mitt enda barn, min glittrande, stora kärlek i livet, barnet som tog evigheter på sig att komma. Med extremt enkla medel kunde Läkare utan gränser hjälpa den blivande mamman så att både hon och hennes enda barn klarade förlossningen. En kvinna dör varje minut, dygnet runt, på grund av graviditets- eller förlossningskomplikationer. Vården vi tar för given i Sverige är långt ifrån lika självklar överallt. Mattorna fick byta namn till mammamattor.

Läkare utan Gränser är en fantastisk organisation som ofta redan är på plats när vi läser notiserna om nya katastrofer i tidningen. Det här är organisationen som verkligen kan göra skillnad.

Vi har gjort en grej av att tillverka saker av sådant som annars skulle slängas. Trasiga kläder blir mattor, uttjänta biblioteksböcker blir julstjärnor och fina mobiler, gardiner och dukar har blivit nya necessärer.

TACK alla som har handlat saker av oss genom åren. Tack för alla roliga, stimulerande diskussioner, tack alla som kommit fram och berättat vad de själva gör och alla som sagt "näää, nu ska jag verkligen ta tag i det här och bli månadsgivare själv!". Alla kan göra skillnad.