När jag läser om berättelserna från Mosul kan jag inte sluta gråta. Tänk om det vore min älskade familj som levde i det helvetet. Utan hopp och utan framtid. Med inte ens tårar kvar. Vi måste visa de barn vi ska lämna framtiden till att det finns hopp. Att vi, trots att vi är främlingar tusentals mil bort, bryr oss.